John Holm live på Fabriken tor 26/10 kl. 19

John Holm live på Fabriken tor 26/10 kl. 19

Fabriken presenterar

JOHN HOLM

Torsdag 26 oktober

Insläpp kl. 19:00-19:30

På scen kl. 20:00

Fabriken - Tegelbruksvägen 12 vid älven

@umefabriken

Förköp: Burmans Musik i Umeå

Tillägg: Vi har utökat insläppstiden till att gälla redan från kl. 19:00 - så vi får mindre stress med att hitta en bra plats samt handla lite dryck i baren innan John Holm går på scenen.

----

JOHN HOLM - vi låter Tore S Börjessons text leda er rätt på vägen. Läs, njut och köp er förköpsbiljett i god tid.

Tore S Börjesson skriver….

Det är inte rimligt. Det är inte ens otroligt. Det är bortom det. Jag såg John Holm för ganska precis ett år sen på en Ålandsbåt – av alla ställen – jag menar, här hade jag drömt om att se John Holm live sen jag 14 år gammal låg och kramade omslaget till hans debutalbum ”Sordin” i stilla extas hemma hos min barndoms- och ungdomspolare Rikard Palm, som bodde 150 meter bort på samma gata som jag i Farsta: Lysviksgatan.

Rikard Palm blev senare nyhetsankare på Rapport. Jag minns när jag såg det i TV och tänkte: Månlandningen 1969 är ingenting mot det här. Hur var det möjligt? Han kanske tänkte detsamma om mig när jag började skriva i Aftonbladet. Det kan jag gott förstå. Två genuina skitungar från Farsta som på nåt jävla sätt hamnade lite i smöret (allt är relativt).

Som jag minns det delade Rikard och hans storasyrra på en skivsamling som inte var stor, men den var klass hela vägen. De hade John Holms två första plattor: ”Sordin” (1972) och ”Lagt kort ligger” (1974).

En vacker dag la grannen ovanför Rikard ett kuvert i hans brevlåda, i kuvertet fanns 25 spänn och en lapp där det stod: KÖP EN NY SKIVA.

Ni förstår, vi lyssnade på John Holms två första plattor, om och om igen, på en jävla hög volym. Grannen ovanför fattade inte grejen.

Nåväl, grejen med John Holm på Ålandsbåten för ett år sen, förutom att han var helt magisk, var att han liksom testade vattentemperaturen. John Holm gjorde på 1970-talet tre av de bästa plattorna som nånsin gjorts. Efter det gjorde han en platta som bara var bättre än bra 1988. Och efter det har han inte släppt några nya originallåtar.

Ja, och som liveartist var han i princip icke existerande. Och plötsligt var han ute på banan igen, på en Ålandsbåt. Det var fullsatt och det var, som sagt, magiskt, men hans ovana vid scenen, att möta publiken och framföra sitt eget material på detta direkta sätt var påtaglig.

Ett år gick. Och i fredags såg jag honom igen. I Scalateaterns källare. GUD I HIMLEN! Ingen har nånsin sjungit bättre.

Jag gillar ju inte det här med att folk är födda med saker hux flux – jag vill att de ska kämpa för att lyckas. Men jag måste säga att vissa röster – John Holms, Neil Youngs, Billie Holidays, med flera, faktiskt är medfödda. De sjunger – och man blir knäckt. Naturligtvis duger det inte bara med röst. På det sättet är John Holms största bedrift hans melodier och makalöst bra texter. Men ändå. När han börjar sjunga är det extas. Det är ingen skolad röst. Han har inte övat. Han fick den, som Neil Young och Billie Holiday fick sina röster.

John Holm bara ägde i Scalateaterns källare. Han gick in på scen med samma självklarhet som jag går in i mitt kök. Ingen stöddig rockstjärneattityd, det är inte alls så jag menar, bara att han var bekväm i situationen och låtarna satt som skruvade hörnor som gick direkt in i bortre krysset. Samma artist som för ett år sen – ja, men med ett års turnerande i ryggen. Ett förvandlingsnummer.

Från det bättre till det helt fantastiska.

John Holm är för Lilla Essingen vad Nacka Skoglund är för östra Södermalm. För övrigt blev jag tillverkad på Lilla Essingen och bodde där mina första år i livet och hade poeten Karl Vennbergs dotter som min barnvakt. Jag säger bara som det är. Jag säger sanningen. Jag säger er bara vad min morsa har sagt mig. Och hon, om nån, borde veta var hon blev befruktad och vem som var min barnvakt.

Det var så fullsatt där i Scalateaterns källare att sardiner hade fått klaustrofobi. John satt på en LÅG pall och ingen som inte stod längst fram såg honom. Som det ska vara. han är en artist, ingen popstjärna som vill behaga. Jag stod längst fram. Jag såg vuxna män gråta. Vid sin sida hade John den eminenta gitarristen Jesper Wihlborg, en sann lirare, och sen var det käftsmäll på käftsmäll: ”Maria, många mil och år från här”, ”Din bäste vän”, ”Hon säger – Le mot mej”, ”Vid ett fönsterbord mot parken”, ”En hård värld” (Bob Dylans ”Hard Rain” i svensk översättning)… Och så vidare.

Det var för mycket. Tänk om det vore så här jämt? I vimlet i trängseln stod Per Gessle och vibrerade i extas. Han är en hjälte. Han hade inte funnits om inte John Holm hade funnits före honom – och Per vet om det. Clarence ”Kung” Öfverman var också där. En sant skön man, intelligent med humor, bättre blir det inte. Niklas Frisk var där. Björken var där. Arne ”Les Paul” Arvidsson – den rakbladsvassa sologitarristen på Johns andra soloalbum – var där.

Aaaah, men vad fan, alla var där…

Plus en till: BRUNO K. ÖIJER I PANAMA-HATT MED EN ELEKTRONISK CIGARRETT I MUNNEN.

Jag tror jag såg honom gråta. När jag trodde mig ha sett det var jag tvungen att gå bort, ut, till toaletten, jag var varken piss- eller skitnödig, men jag behövde låsa in mig i ensamhet och hyperventilera.

Det finns gränser – och nu var de passerade.

BRUNO K. ÖIJER – VID JOHN HOLMS FÖTTER – ETT FAN – SOM OSS ALLA ANDRA.

Det är för fan som om T.S. Eliot dansade loss på ett gig med Django Reinhardt och hans Quintette du Hot Club de France i Paris 1936.

När jag vacklande återvände från min stund på toaletten hörde jag John Holm säga i mikrofonen:

– Nu tänkte jag plocka upp några gamla polare.

Varpå KENNY HÅKANSSON OCH ROFFE WIKSTRÖM KLEV UPP PÅ SCENEN – två legender i eget namn – gitarristerna från Johns debutplatta ”Sordin”. Det har aldrig hänt förut att dessa män mötts på en scen.

Då, med John på akustisk gitarr och Jesper Wihlborg på en Fender Stratocaster, var det fyra gitarrister på scen. Exemplariskt. Plus Ulf ”Rockis” Ivarsson på bas och Peter Korhonen på trummor. John sa:

– Roffe och jag är gamla klasspolare. När vi var 15 bast lirade jag amerikansk folkmusik, men han var redan inne på Buddy Guy och Muddy Waters.

Sen vred Roffe ur sin gitarr som en disktrasa och det var blues-feeling hela vägen i ett par låtar, otroligt bra, men chocken var att de släppte loss funkmonstret ”Du e en stor grabb nu”. Det var då jag tappade begrepp om tid och rum. Men jag tror att John sen tog det hela i mål på egen hand med ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg”. ”Sommaräng” och ”Får man leva för det”…

Jag var där. Nu är jag redo för resten av mitt liv.

Varmt välkomna till Fabriken

Torsdag 26 oktober.

Event info

tor 26/10 2017 kl. 19 — 23

Fabriken

Event i Umeå

 Visa alla